Stolt fjällskivling när den är som bäst. Plockad i staden påväg till barnens skola. |
Så här ser den ut underifrån med sin karakteristiska ring runt sin fot. Foten/ stjälken använder vi inte, då den är träig, men ringen tycker vi om att äta, den är så skör och tunn och blir lätt knaprig i stekpannan och äts ofta på stående fot. Just så gillar jag att äta nystekt svamp, där och då med en gaffel direkt från pannan med lite salt och peppar på. Det finns en släkting som heter rodnade fjällskivling som anses kunna ge obehagskänslor om man äter den rå. Den har inte brunrandig fot och rodnar dessutom i köttet vid beröring. Är du det minsta osäker på vad det är för svamp du plockat ska du låta bli att äta svampen. Ha det som en regel så slipper du i värsta fall att dö. Klicka HÄR så kommer du till vårt inlägg om min svamphistoria och hur jag försvann under en idrottstävling när jag var liten för att jag hittade massor av svamp.
Den stolta fjällskivlingen drabbas inte så ofta av mask och i synnerhet inte när exemplaren är så här små. Vi delar alltid hatten i mindre klyftor och steker klyftorna på medelhög värme i först rapsolja och sedan när de börjar att få lite knaprig stekyta klickar vi i en klick smör för den goda smakens skull. Testa att köra in näsan i en nyöppnad fjällskivling och dofta rejält, det ger verkligen en till nivå av att njuta av dess doft. Tycker du också att det luktar lite mandel om den? Förutom att njuta svampen nystekt vid spisen så tycker vi att det är fantastiskt gott att täcka en nybakad ciabatta med nystekt fjällskivling och blunda och njuta. Stolt fjällskivling passar också att torka och mala till mjöl i en mandelkvarn för att använda som smaksättning i såser, grytor och soppor.
Ett annat kännetecken den stolta fjällskivlingen har är dess mörka fjäll som man lätt kan krafsa bort med ett finger. / Johannes
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar