En gång vintersallat alltid vintersallat

Innan vi själva började odla vintersallat hade vi en köpe-sallatsfavorit bland påsarna i matbutikens grönsaksavdelningen. De där bladrosetterna med nötig och rosig smak blev så särdeles goda i en blandad sallad, men också i en matig smörgås.

Det var säkert tio år sedan som vår odlarvän Karin började prata om den där fantastiska sallaten som hon hade under vinbärsbuskarna och skördade mitt i vintern. Hon påstod att hon kunde gräva fram gröna blad under snön till och med. Sedan kom hon en dag med en hel kasse nyskördad sallat – i form av bladrosetter med ros- och nötsmak!

I affären säljs de under namnet mâchesallat, men i odlarvärlden är namnet vintersallat mer vanligt och på ett sätt en ypperlig benämning för vad det verkligen är, dvs sallat att odla och äta på vintern.

Våra första år med vintersallat

Vårt första år med sallaten blev ett provår, vi slängde bara ut lite frön sporadiskt över en del i vår största odlingsbädd, ca 2-3 kvm. Det var efter Karins rekommendation i slutet av augusti eller början av september. Sen glömde vi alldeles bort vår sådd. Under hösten började fröna gro och bilda små minirosetter samtidigt som ogräs växte upp och snabbt tog över området. Mycket i köksträdgården hade gett upp och vi med. All vår energi lades vid det här laget på att ta hand om det vi skördat dittills. 

Vidare under vintern märkte vi inte heller något särskilt. Vi hade helt enkelt tankar på annat. På vårkanten då snön hade börjat smälta bort, ogräset för länge sedan var dött, skymtades stora bladrosetter med avlånga blad. Då först kom vi ihåg vad vi sått flera månader innan. Det blev enorma mängder vintersallat som vi ganska snart åt oss less på. Och dessutom hade vi olika typer av gröna små blad i våra vintersådder i växthuset. Så under kort tid hade vi bladgrönt i överflöd. Vi lät väldigt många plantor stå kvar i odlingen.

Blomning, frön och självsådd

Vintersallaten gick under våren upp i blom, producerade fram fina frön som släpptes utan vår vetskap. All vintersallt grävdes tillslut upp för att ge plats åt några andra växter som skulle ge skörd under sommaren. Inga tankar fanns på vintersallaten förrän våren därpå då platsen åter var fylld med bladrosetter som var lite förvuxna och ville gå upp i blom. 

Det tredje året var vi mer uppmärksamma och kunde urskilja små plantor redan i oktober och under snön kunde vi se att plantorna höll sig vid liv.

Det som har gett oss många insikter om odlingens alla delar genom åren, har varit att ha is i magen och låta växter vara för att observera deras egna sätt att växa eller vara i vår värld. Efter några år med vintersallat som fått leva sitt eget liv i vår odling har vi kunnat dra några slutsatser. Om sallaten själv får välja, så går den upp i blom i maj – juni och bildar därefter frön som ger nya små fina plantor i september. Dessa plantor kan, om man så vill, skördas i oktober, men man kan också låta dem vara kvar i odlingen ända till kommande vår och skörda närhelst man önskar. 

Vintersallat varje år

Vi behöver aldrig egentligen så ny vintersallat. Den sköter sig själv, fast vi gräver upp plantor och sår annat i jorden, så har det alltid hunnit bli några frön av kvarglömda plantor som blommat i hemlighet. Vill man dock flytta sin sallatsodling, går det bra att gräva upp små plantor och plantera om dem på ny plats. Eller sprida ut frön på önskad yta. Vill man begränsa vintersallatens eviga varande i sin odling, kan man så frön i mindre lådor.

Vi vet faktiskt inte vilken sort av vintersallat vi odlar och eftersom vi aldrig har brytt oss om att köpa nya frön lever vi liksom i ovisshet. Smaken på bladen tycker vi är ganska rosig. Tar man ett djupt andetag samtidigt som man har några vintersallatsblad i munnen känner man en tydlig arom av ros.

/Theres Lundén