söndag 11 december 2016

Odlarens barn

Foto: Linda Eliasson
Vad tycker era barn om detta massiva odlande? Varje gång vi har journalister på besök kommer vi tillslut alltid till samma fråga.

Att växa upp med odlande föräldrar är väl ungefär som att växa upp i en bondfamilj. Det som familjen gör blir en naturlig del av livet. I stället för att vara med i ladugården och sköta om djur har våra barn sedan spädbarnsåldern varit med och beskådat oss rensa ogräs, beskära buskar eller plantera ut förkultiverade småplantor.

Dessutom har människor i vår omgivning också trädgårdsintresse. När barnen var riktigt små bodde deras farfar i vårt nuvarande fritidshus och på så sätt förknippas den trädgården också med honom. I själva verket har farfar aldrig varit trädgårdsintresserad. Det var farmor som anlade trädgården och ägnade all sin lediga tid där, men det har barnen aldrig fått uppleva. I deras värld är det vår trädgård och farfars.

Trädgårdsintresset finns även hos barnens mormor och moster. Vi byter plantor och odlingserfarenheter med varandra när vi ses och visar upp våra nya land och rabatter. I vårt hyreshus har vi grannar odlat tillsammans så länge barnen kan minnas och flertalet av våra vänner är odlare. Att odla är inte vår hobby, utan vårt sätt att leva, vår livsstil.

Ska vi odla idag?
En förmiddag för flera år sedan förstod vi på allvar att våra barn också är odlare. ”Ska vi odla idag, pappa?” hördes efter frukosten från en förväntansfull tvååring med pyjamas och stövlar. Inte alls konstigt. Det är i våra odlingar det händer, det är där vi möts, umgås och grejar. Från att våra barn varit riktigt små har de fått delta i odlandet när de velat.

Äppelträdet planteras om.
I ett hörn av trädgården står sonens äppelträd som han sådde från ett frö från ett köpeäpple. En odlares barn vet att växter kommer ur frön och att frukter innehåller dessa. Äppelträdet är över en och en halv meter nu. I en annan del av trädgården har vi ett kvarter som endast är till för husets barn. Där har vi bärbuskarna och jordgubbsplanteringen. Denna sommar kom barnen på att de skulle göra egen, kallrörd, bärsaft och sälja till förbipasserande grannar på gatan. Några plantor såldes också och vår bok Alla fingrar gröna fick en fin plats på försäljningsbordet.

Skruven var tydligen bättre än spiken.
En dag frågade dottern om hammare och skruv för att kunna göra hål i en tom gräddfilsburk. Det spikades energiskt.
- Mamma, måste det vara fyra hål eller räcker det med tre hål i botten?
- Det räcker med tre.
- Jag gör nog ändå fyra hål för säkerhets skull, sa hon och hamrade vidare.

Odlarens barn vet att överflödigt vatten måste kunna rinna ut. Det blev till och med ett växthus för det som skulle bli underbart goda ärtskott. Och växtbelysning installerades i barnkammaren. När skotten blev någon decimeter (efter en vecka) skulle de läggas på frukostmackan. Nu får skotten bo i fönstret i stället eftersom växtbelysningen behövs till pappans chilisådder.

/Johannes & Theres

Ärtskott odlas av vanliga torkade gula ärtor


3 kommentarer :

  1. Jag bara ler när jag läser detta inlägg. Helt underbart:)

    SvaraRadera
  2. Jag blir bara så glad, precis det där vill jag uppnå. Sprida den där viljan och upptäckarlusten, hos stora som små.

    SvaraRadera
  3. Underbart! Jobbar på det här, pratar fröbank på Svalbard och barnen sparar kärnor och frön, varav en del faller i glömska och andra kommer i jorden

    SvaraRadera